viska

man går aldrig riktigt under
bara går
vidare
mot nya besvikelser

eller kanske stanna - sväva stilla en stund
i tommrumet mellan tankar
gå upp i omgivningen
upplösas

för att sakta landa igen
tillbaka i verklighetens tyngd
vidare
mot nya förvillelser

nerköp
från att hålla stadigt i alla tyglar
till att släpas bakom hästan, ansiktet i leran, foten fastnad i något och oförmögen att slita loss

promenix efter förbannad promenix
gav någon typ av jämnvikt
och trevande osäker omstart
hand i hand

människor är komplicarade varelser
och jag viste hur det skulle bli
vad de skulle tro

men det är inte där vi var
det är inte det jag vill

råkade in i det verkligaste
och han förstod
men i den djupaste skräcken är man ändå alltid ensam

Jag kan inte stänga av igen
mitt hjärta som en fågels
skrämmd av en människa för nära
dunkar för hårt

Det var du som satte igång det
”egentligen, egentligen är vi bäst”
ja det är vi
Och jag hittar inte av-knappen

Kommer åka härifrån och ångra
men nu vill jag bara stänga av det så vi fungerar igen
du får inte vara rädd för mig